Cirka en och en halv mil norr om Kalmar ligger Läckeby, och i utkanten av byn reser sig Åby kyrka med församlingsgården intill. Tillsammans med Ryssbykyrka i Rockneby bildar den Ryssby-Åby pastorat. Kyrkoherden Sussie Kårlin berättar att området lockar många barnfamiljer som söker lugn landsbygd nära stan.

Själv växte Sussie upp på landet, men inte i Småland, utan i Jämtland, utanför Östersund. Hennes mamma var aktiv inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS), och söndagsskolan var en självklar del av barndomen.

– Jag trivdes väldigt bra i bönehusmiljön på landet och i ungdomsgruppen i Östersund med alla läger, berättar Sussie Kårlin.

Att bli präst i Svenska kyrkan var dock långt ifrån självklart.

– Jag upplevde Svenska kyrkan som stel, det fanns inget som lockade. Jag trodde att jag skulle bli mattelärare på högstadiet, fortsätter Sussie Kårlin.

Bekräftade tron

Tron fanns där som en grund, men under konfirmationen på Norderön i Jämtland blev den mer personlig.

– Jag gick fram till nattvarden och tänkte: ”Nu vill jag leva som kristen.” Det blev ett tydligt statement – ”det här är min tro”.

Under gymnasiet var hon utbytesstudent i Australien, en tid som både innebar frigörelse och nya intryck av kyrkligt liv.

– Jag var med i den katolska kyrkans ungdomsgrupp, vilket var berikande. Jag hade bett om att få komma till en familj med luthersk koppling – och kom till en där pappan var pastor. Det var väldigt olikt det jag var van vid från bönehuset hemma. Gudstjänstlivet var tråkigt.

Efter gymnasiet ville Sussie gå en bibellinje innan lärarstudier och valde Åredalens folkhögskola.

– Jag upptäckte hur otroligt roligt det var att fördjupa sig i Bibeln. Samtidigt blev tron mer levande med lovsång och lärjungaskap.

Klassen gjorde missionsresor både i och utanför Sverige. Med glasögon, medicin och madrasser i bagaget åkte de till Ukraina där eleverna fick dela sina vittnesbörd.

Delade tron

Det blev ytterligare ett år på Åredalens folkhögskola genom pionjärlinjen, då hon ingick i ett skolteam i Östersund.

– Jag tyckte det var fantastiskt att berätta bibelberättelser och dela min tro. Då föddes en längtan att förkunna. Jag ville berätta om Jesus.

När det kom ett prospekt från Johannelunds teologiska högskola grep det tag i henne.

– Det stod: ”Här formas framtidens förkunnare.” Hade det stått: ”Här formats framtidens präster” hade broschyren hamnat i papperskorgen.

Sussie sökte in och gick tre år på den teologiska högskolan i Uppsala – fortfarande med sikte på förkunnartjänst, inte prästyrket.

Men när ett EFS-jobb dök upp, där hon skulle arbeta med ungdomar, konfirmandläger och ledarutbildningar i Småland och Östergötland, ställdes saker på sin spets. Distriktsföreståndaren inom EFS sa att det fanns möjlighet att få tjänsten utan att vara prästvigd, men att det skulle underlätta att vara prästvigd. Sussie valde därför att göra det.

– För andra var prästvigningen pampig och högtidlig. För mig var det en station på vägen fram som jag insåg att jag behövde.

Jobbet i distriktet Småland/Östergötland blev hennes och hon stortrivdes även om det var intensivt.

– Det var fantastiska år, med mycket resande och möten med ungdomar och konfirmander.

Maken Johan, som också är präst, träffade hon redan under studietiden i Uppsala. 1998 flyttade de till Kalmar, där Sussie spontant fortsatte sina studier och så småningom fick en komministertjänst i Svenska kyrkan i Förlösa.

– Där slogs jag av vilken fantastisk möjlighet det är att få vara i Svenska kyrkan. Och förmånen att ha prästskjortan och de samtal det erbjuder i vardagen. Det är så legitimt för folk att prata med prästen om saker. Jag blev chockad över att jag trivdes så bra.

På rätt plats

När kyrkoherden i Förlösa slutade uppmanades Sussie att söka tjänsten. Hon var dock inte behörig, men bestämde sig för att bli det om samma sak skulle hända igen. Utbildningen till kyrkoherde var på distans med utgångspunkt i Höör. När sedan kyrkoherdetjänsten i Ryssby-Åby pastorat kom ut ringde hon stiftsprosten för att höra vad pastoratet behövde.

– Hon sa: ”De behöver en vanlig, vettig människa, inte så mycket mer.” Då tänkte jag att det klarar jag nog” samtidigt som jag tydligt upplevde att Gud kallade mig hit.

Nu har hon varit kyrkoherde i pastoratet i åtta år och det har gått bra. Gud är närvarande i allt, inte bara i kyrkan.

– Gud är med överallt; jag kan prata med honom när jag sitter i bilen, han är med i tuffa samtal och när jag hoppar med barnen eller lägger scheman i Excel.

Hon beskriver Jesus som en unik kombination av mänsklighet och gudomlighet; en som både vet hur det är att vara människa och som besegrade döden.

– Nu efter påsken har vi den tomma graven och Emmausvandrarna i färskt minne. Jesus bär med sig både förlåtelse och försoning och den otroliga kraften att besegra döden.

En tappad maska

Under studietiden i Uppsala delade Sussie lägenhet med två nitiska stickare. De lärde Sussie hantverket och hon har fortsatt sticka med paus för småbarnstiden och växtsäsongen.

– Det är ett sätt att koppla av. Kroppen jobbar, men hjärnan kan släppa allting.

Handarbetet har inspirerat till predikningar och till andaktsboken ”En rät och en avig”.

– Den har sin grund i förmånen och frustationen att man som predikant ska leverera en predikan på söndagen.

En vecka handlade kyrkoårets text om den förlorade sonen. För Sussie kändes det tjatigt.

– Jag satt och stickade och insåg att jag hade tappat en maska. Det blev naturligt att använda den bilden i predikan.

En annan gång repade hon upp en bit av stickningen och kopplade det till förlåtelsen.

– Det handlar om nåden, att när Gud lagar det trasiga, så syns det inte längre. Precis som när man repar upp i stickningen och gör om; det gamla är borta.

Argument Förlag nappade på bokidén och för ett år sedan gav de ut ”En rät och en avig – Andakter för stickare”.